Hejsan!
Jag tänkte jag skulle berätta lite mer om Indien, hurudan mat vi äter, trafiken, människorna och vad jag ser när vi går runt på gatorna eller åker med en tuctuc.
Jag börjar med vädret. Det är varmt och fuktigt här hela tiden. Den enda gången på dagen man känner att man inte behöver svettas är när vi på morgonen åker iväg till praktiken. Då är klockan lite före 8 på morgonen. Resten av dagen intill sena kvällen är det varmt. Värmen ligger runt 25-30 grader. Oavsett om det är molnigt eller solen lyser så är risken stor för att bli bränd och det har jag redan provat på. Men jag försöker att inte klaga utan njuter av värmen istället.
Maten här är spicy, alltså stark och väldigt kryddig. På morgonen fixar vår houseboy morgonmål och den består av omelett med lök i, rostat bröd, kaffe och juice. Till frukosten brukar jag ta en frukt till också. När vi är på praktik och äter lunch på sjukhuset brukar vi fråga efter non-spicy. Vår lunch där består oftast av ris, med papadum ( ett sorts bröd som smakar chips ), yohurt och curd rice. Till kvällarna har vi ätit nudlar, pizza, fukter och ikväll gjorde vi premiär med maletkyckling kokst med makaroner. Vi saknar nog alla den finländska maten, mest eftersom vi inte äter något kött alls här. Jag saknar mest mjölk och mjölkprodukter. Men man måste äta för att överleva och hittils har jsg tyckt helt ok bra om största delen av maten vi ätit.
Trafiken.....Det är en helt annan grej än hemma. Snacka om choken då vi åkte vår försts taxiresa till lägenheten. Trodde ärligt talat vi skulle krocka flera gånger. Efteråt fick vi veta att det var söndags trafik och de flesta är hemma. Som jag beskrev i ett tidigare inlägg så tutar de stup i kvarten, gasar, nitbromsar, kör in emellan varandra och helt enkelt kaos. Efter mer än 10 dagar här börjar man sakta vänja sig vid trafiken. Men att gå över vägen är fortfarande lite väl spännade. Höj handen och börjs gå då det är lite mindre fordon, då brukar de stanna och man fortsätter gå. Vi åker ofta med tuctuc när vi ska lite längre bort. Tuctuc kan man jämnföra med moped fast med tre sittplatser där bak. Jag tycker de är jätteroliga att åka med. Man får samtidigt se väldigt mycket av staden då man sitter i tuctuc.
Staden Chennai är någonting jag aldrig kommer glömma. Att beskriva det är svårt och jag tror det är någonting man måste uppleva för att förstå helt och hållet. Men sks ge ett försök att beskrivs den. Lukten av avgaser, sopor tillsammand med värmen ger en ihållande lukt som tränger in i näsan och man blir lite illamående. Men som med allt annat blir man van. Synintrycket är nog det som mest fastnat på minnet. När man ser små barn och äldre tigga på gatorna skär det i hjärtat. Allt man vill är att ge dem pengar, men samtidigt vet jag att det kommer inte hjälpa i längden. Skillnaden mellan de som har det bra och de som inte har det lika bra är helt olika väldar. Trots det lever de bland varandra.
Husen är väldigt färgglada och också kvinnornas kläder. Det saknar jag i Finland, färger som piggar upp vardagen. Färgerna speglar sig också av i människornas sinne. Indier är mycket glada och hjälpsamma människor. Man ler överlag mera här än hemma och det är någonting jag hoppas kunna ta med tillbaka hem till Finland.
Det finns så mycket att berätta om och kan knappast få med allt. Så låter bilderna tillsammans med texterna skapa en uppfattning om Indien
Jag tänkte jag skulle berätta lite mer om Indien, hurudan mat vi äter, trafiken, människorna och vad jag ser när vi går runt på gatorna eller åker med en tuctuc.
Jag börjar med vädret. Det är varmt och fuktigt här hela tiden. Den enda gången på dagen man känner att man inte behöver svettas är när vi på morgonen åker iväg till praktiken. Då är klockan lite före 8 på morgonen. Resten av dagen intill sena kvällen är det varmt. Värmen ligger runt 25-30 grader. Oavsett om det är molnigt eller solen lyser så är risken stor för att bli bränd och det har jag redan provat på. Men jag försöker att inte klaga utan njuter av värmen istället.
Maten här är spicy, alltså stark och väldigt kryddig. På morgonen fixar vår houseboy morgonmål och den består av omelett med lök i, rostat bröd, kaffe och juice. Till frukosten brukar jag ta en frukt till också. När vi är på praktik och äter lunch på sjukhuset brukar vi fråga efter non-spicy. Vår lunch där består oftast av ris, med papadum ( ett sorts bröd som smakar chips ), yohurt och curd rice. Till kvällarna har vi ätit nudlar, pizza, fukter och ikväll gjorde vi premiär med maletkyckling kokst med makaroner. Vi saknar nog alla den finländska maten, mest eftersom vi inte äter något kött alls här. Jag saknar mest mjölk och mjölkprodukter. Men man måste äta för att överleva och hittils har jsg tyckt helt ok bra om största delen av maten vi ätit.
 |
| Morgonmål |
 |
| Maten på sjukhuset |
Trafiken.....Det är en helt annan grej än hemma. Snacka om choken då vi åkte vår försts taxiresa till lägenheten. Trodde ärligt talat vi skulle krocka flera gånger. Efteråt fick vi veta att det var söndags trafik och de flesta är hemma. Som jag beskrev i ett tidigare inlägg så tutar de stup i kvarten, gasar, nitbromsar, kör in emellan varandra och helt enkelt kaos. Efter mer än 10 dagar här börjar man sakta vänja sig vid trafiken. Men att gå över vägen är fortfarande lite väl spännade. Höj handen och börjs gå då det är lite mindre fordon, då brukar de stanna och man fortsätter gå. Vi åker ofta med tuctuc när vi ska lite längre bort. Tuctuc kan man jämnföra med moped fast med tre sittplatser där bak. Jag tycker de är jätteroliga att åka med. Man får samtidigt se väldigt mycket av staden då man sitter i tuctuc.
 |
| Kossor överallt på gatorna |
 |
| Tuctuc |
Staden Chennai är någonting jag aldrig kommer glömma. Att beskriva det är svårt och jag tror det är någonting man måste uppleva för att förstå helt och hållet. Men sks ge ett försök att beskrivs den. Lukten av avgaser, sopor tillsammand med värmen ger en ihållande lukt som tränger in i näsan och man blir lite illamående. Men som med allt annat blir man van. Synintrycket är nog det som mest fastnat på minnet. När man ser små barn och äldre tigga på gatorna skär det i hjärtat. Allt man vill är att ge dem pengar, men samtidigt vet jag att det kommer inte hjälpa i längden. Skillnaden mellan de som har det bra och de som inte har det lika bra är helt olika väldar. Trots det lever de bland varandra.
Husen är väldigt färgglada och också kvinnornas kläder. Det saknar jag i Finland, färger som piggar upp vardagen. Färgerna speglar sig också av i människornas sinne. Indier är mycket glada och hjälpsamma människor. Man ler överlag mera här än hemma och det är någonting jag hoppas kunna ta med tillbaka hem till Finland.
Det finns så mycket att berätta om och kan knappast få med allt. Så låter bilderna tillsammans med texterna skapa en uppfattning om Indien
 |
 |
 |
| Några trevliga tjejer från en fruktbutik nära oss |
 |
| Chennai ikväll vid en större gata |
 |
| Från de mindre gatorna |
 |
| Ett bröllop från Ideal beach |
 |
| Vi träffde brudparet från beachen |
